Forumindex De Gamla Urens Vänner

 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 


Splittrade och sammanhållna silversamlingar
Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5
 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Volcamo.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-08 00:10:10    Rubrik: Svara med citat

Avsnitt 17, Wilhelmina von Hallwyl

Slutsatser 2


Ja, det är kanske så att det är på den mörka dygnshalvan i s h nätterna man kan ägna sig åt silverförfatteri. De korta dagarna drar rimligen på sig andra plikter. Jag öser då på med förra nattens produktion av ytterligare fyra slutsatser, nu korrekturlästa och klara. Ingen annan har anmält sig för att intervenera i detta komplexa ämne. Kanske ingen är samlare och kan problematisera sin och andras karaktärer? Ho vet?

Visste hon vad hon gjorde och samlade på? Tveksamt. Som vi sett hade hon en inköpsorganisation som hon blint lyssnade på och som säkert förmerade sig själv på detta middle-manuppdrag. Hon anställde högvis med konststuderande som skulle katalogisera vad hon skaffat i silver och annat och försöka reda ut vad det var. Även de misslyckades, deras undersökningar ledde ofta galet. Visst kan det vara så, man vet inte alltid vad man skaffar in, men Hallwylskan förefaller genant oengagerad och osäker. Av de 512 silverföremål i utställningskatalogen 1999 visar det sig att 213 poster måste omattribueras till annan tid, silversmed, ursprung etc. Ingen aning, riktigt, vad hon förstod att hon samlade på, och vad det egentligen var.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-08 00:13:38    Rubrik: Svara med citat

Avsnitt 17, Wilhelmina von Hallwyl

Slutsats 3 Kontra-Hazelius

Hon visste vad hon inte samlade på.

En samlarkonkurrent till von Hallwyl var Arthur Hazelius, men med rakt motsatt inställning. Hazelius samlade etnografika från provinsen i Sverige, öppnade museum 1873, nummer två i landet i detta segment, för sina bondeinteriörer. Med växande samling och tillsända föremål från hela landet begynte så småningom tanken på institutionalisering växa fram, en stiftelse bildades med namn Nordiska Museet 1880. Han öppnade Skansens friluftsmuseum 1891, samtidigt pågick sen 1888 den väldiga museibyggnad som skulle bli Nordiska Museet. Hazelius menade att kännedom om dagliga levnadsförhållanden i provinsen och i historien var viktigt för samtidsmänniskans självkännedom, en nationalromantisk tanke.

En samlarkonkurrent till von Hallwyl var Arthur Hazelius, men med rakt motsatt inställning. Hazelius samlade etnografika från provinsen i Sverige, öppnade museum 1873, nummer två i landet i detta segment, för sina bondeinteriörer. Med växande samling och tillsända föremål från hela landet begynte så småningom tanken på institutionalisering växa fram, en stiftelse bildades med namn Nordiska Museet 1880. Han öppnade Skansens friluftsmuseum 1891, samtidigt pågick sen 1888 den väldiga museibyggnad som skulle bli Nordiska Museet. Hazelius menade att kännedom om dagliga levnadsförhållanden i provinsen och i historien var viktigt för samtidsmänniskans självkännedom, en nationalromantisk tanke.

För Hallwyll gällde då motsatsen. Det kultiverade hemmet var salongerna, palatset var byggt med de senaste av moderniteter och lyx, förfining och tjänstefolk, besökare var belevade människor, ingen diffus oansvarig allmoge. Hemmet skulle därför då också vara imposant och mäktigt, med de dyraste och största föremålen. Ett urbant ideal i ett palats för de framstående människorna som klungade sig med sina gelikar.

Ytterligare en aspekt i detta psykologiserande är frågan huruvida samlandet tog någon ändrad eller modifierad riktning efter att det blev bestämt att skänka hemmet och inventarier till svenska staten 1920? Det är naturligtvis ett hästarbete att gå igenom och datera alla anskaffningar men man kan ändå skönja att nya anskaffningar efter 1920 vida överstiger tidigare i selektivitet. Det förefaller som om Hallwylskan önskar toppa upp samlingarna inför den slutliga överlåtelsen och på sätt låta äran bli större. B la bevakar hon Therese Anderssons och Lamms auktioner (se tidigare post) och köper in andra toppnummer från 1600-talet.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-08 00:16:16    Rubrik: Svara med citat

Avsnitt 17, Wilhelmina von Hallwyl

Slutsats 4 a Silver och koppar


En sak gjorde Hallwylskan riktigt bra. Hon skaffade 1925 hem till sin samling ett fullständigt okonventionellt objekt, som egentligen inte hörde hemma i salongerna, och ingen vet om det var av en slump, eller om hon undantagsvis fick ett gott råd att skaffa något verkligt unikt. Ett belöningssilver.

Bakgrunden är följande.

Riddarholmskyrkans torntak var i slutet av 1600-talet i behov av reparation. Tornet hade ritats på 1580-talet av den flamländske arkitekten Willem Boy, smalt, spetsig, högt (ca 60 meter), uppförts och kopparn skulle bytas ut, likaså skulle tornluckorna beslås med järnbleck. Kopparslagaren Mäster Lorentz Palm anförtroddes 1697 detta, och i samma veva föreslog någon det kloka att förgylla om hanen (kyrktuppen). Efter arbetet skulle kyrktuppen upp och en stor skara samlas för att bevittna händelsen.

Ett vittne, J.Possieth sedermera kyrkoherde i Riddarholmskyrkan skriver: ”… en kopparslagare Palm klättrade upp på tornet, till fäste betjenande sig af de små jernpiggar som voro i tornet inslagna. Hanen hade han på ryggen, i vestfickan en butelj vin och 2:ne glas, samt i bältet två pistoler. Då han kom till tornets högsta spets, satte han sig öfver korset, ställde hanen på sitt ställe, slog vin i glasen drack Deras Majestäters och Rikets skål, kastade glasen i marken, af vilka ett oskadat nedkom, och sedan han afskjutit bägge pistolerna förfogade han sig ned och kom helbregda och lyckligt ifrån sin äfventyrliga resa….”

Kyrkan ger Palm en bägare i belöning. Inskriptionen säger ”Till Guds ähra och Kongl.Riddareholms Kukias prydna uppsatt, 1697: d:27 Augusti Kop per Slagaren Mester Lorentz Palm Hanen påthes torn, som är högt, 180, alnar ther före wardt bemelte Palm thenne Silver Pocalen förärdt utaf Kyrkian med förord att han then utan Kyrkians minne hvarken försälja eller forpanta eller på någet annat sätt förytra skall tå wid sådan händelse then som denne Pocalen sig till handlar eller tillpantar, icke allenast skall mista Panten utan ock sielfva fordran och kennes så att Kyrkian wid sin Pocal som honom till then ändan förärdt hafver, att han ofvanbemelte Palm och hans effter kommandom till en åminnelse förblifva skall.”

Man kan, med anledning av den närmast orakelmässiga spådomen fråga sig om Hallwyl var ättling till Palm, antagligen inte, och då miste hon ju riktigt sin ägodel, till staten.

Den kan, tack vare Hallwylskan, nu begapas av allmänheten.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-08 00:18:43    Rubrik: Svara med citat

Avsnitt 14, Wilhelmina von Hallwyl

Slutsats 4 b Kyrksilver som olagligt blir profant


Men, men, men. Vi får läsa donationsstatuterna på belöningsbägaren en gång till. Kommer bägaren på villospår ska den återbördas till kyrkan, och förpantaren ska gå miste om både bägaren och fordran.


Hur resonerar Bukowski 1925? Självklart kan de läsa, och idag skulle rimligen motsvarande situation leda till att bägaren återlämnades till ursprunglig donator enligt donationsvillkoren, och alla skulle vara lyckliga över varumärkesförstärkningen. Eller också, under styvnande och alltmer pressande marknadsvillkor, Buckan befruktar, benyttar och bemäktigar sig det värsta - gör likadant som 1925.

Men kanske låg inte det första alternativet på tungan 1925. Bukowskis var naturligtvis väl medvetna om donationen till staten av samlingarna, och såg däri möjligheten att eftersom det allmänna därigenom var gynnat, så kunde väl lite också gynna Bukowskis: säljar- och köparprovision till egen ficka.
Har vi hört den förut? Frågade Povel Ramel. Ja, Gustav Vasas systematiska utplundring av kyrkans silver, som ett stilbildande exempel på att så kan man enkelt göra.

Här är det något som gnager, svenska staten ber om ursäkt för allting som historiskt har inkräktat på medborgarnas rätt och okränkbarhet, dåliga barnhem på 30-talet, tvångsmässig psykvård, ovarsamt ingripande som följd av familjepolitiken etc. Olaga förmögenhetsöverföring i Gustav Vasas anda till sig själv har man blindstyremässigt förbisett.

Volcano, som aldrig kommer med förslag, och som möjligen sträcker sig till att ge tveksamma råd i silverhanteringens mysterier (här nu bortseende från absolut korrekta svar på forumfrågor), har nu ändrat inställning. Densamme önskar väcka opinion mot Gustav Vasa-fasoner i modern tid. Förslaget är att Staten bör be om ursäkt för försummelsen att inte under nära 100 år återbörda Palms bägare till Riddarholmskyrkan, och erbjuda rundlig kompensation för dokumenterat häleri. Varje summa under 50.000 kronor för ett så unikt föremål av denna ålder vore hönsauktion.

Det kan på goda grunder förutses att Riddarholmskyrkan finner ett sådant erbjudande rimligt, men då också å andra sidan erbjuder staten att ta emot bägaren som deposition, och att då fortsättningsvis på prominent plats visa föremålet för allmänheten på Hallwylska museet. En fråga inställer sig, varför har inte detta klarats ut förr? Jo, om någon inte säger något, så glöms alla oförätter bort. Detta är ett misstag, silver är i det närmaste oförstörbart och ingen kan vrida sig bort från historien när den är tecknad på så beständigt material, graverat is silver. Här bör staten i detta fall införa återställarpolitik, det går helt enkelt inte att krypa undan i en så viktig fråga. QED
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-08 00:27:49    Rubrik: Svara med citat

Avsnitt 17, Wilhelmina von Hallwyl

Slutsats 5. Utvikning

Det går inte att undvika, men en förståelse för en närmast manisk samlarvurm – Hallwylskans - kan också behöva bottna i några biografiska fakta och trauman, som det så populärt heter idag när någonting går en emot.

Det är välkänt att en känslomässigt obehaglig företeelse förnekas genom aktiv omdirigering av omvärldens fokus (typ hon var en välkänd djurplågare med hade en vacker blomsterträdgård, han var notoriskt kriminell men donerade mycket till välgörenhet). Hallwyl var i brännpunkten av en socitetsskandal när dottern Ellen skilde sig från officeren Henrik de Maré 1905 och gifte sig med sonens guvernant, sånt händer, men var värre då.

Sonen, Rolf de Maré, möjligt mål för veckopress och skvaller, var mest utomlands under uppsikt av fader och en informator. Men det blev inte roligare i Stockholm när han i Paris helt ogenomskinligt visade sig vara homosexuell, och på sina resor utomlands rentav bisexuell, med flitigt umgänge med prominenta svenskor. Det är just denna skandaliserande period 1920-25, då Rolf de Maré satte upp Svenska Baletten i Paris, och hela Stockholm fördömde honom eftersom han rekryterade alla stjärnor från balettkompaniet på Operan i Stockholm, som Hallwyllskan mest frenetiskt köper riktiga rariteter. Inte blev det bättre när de Maré sen sätter upp Revue Negre i Paris med den 19-åriga chokladfärgade Josephine Baker som solodansös iklädd endast kort kjol av bananer.

Såhär i retrospekt kan man kanske lite elakt säga att paret von Hallwyl gjorde sin största kulturinsats när de tidigt gav bort sitt sommarställe Hildesborg till dottersonen, och att han bl a på det sättet hade insatskapital för att sätta upp sin balett, som redan på sin tid blev världsberömd arvtagare till ryska baletten och som gjorde världsturnéer årligen. Svenska baletten har haft tveklöst mycket mer att tillföra vårt europeiska kulturarv än hur många silverpjäser som helst i Hallwyls ägo. Men det var det ofrivilliga mecenatskap de åstadkom som gjorde detta möjligt. Arvet och samlingarna efter Rolf de Maré konstituerade Dansmuseet i Stockholm också det ett världsunikt museum, ett av två. De har högre besökssiffror än Hallwylska, och det kan man rimligen förstå. Det ena är genuint intressant, det andra bara intressant om man bortser från helheten och selekterar finmaskigt.

Ytterligare och komplementära slutsatser är välkomna.

För nytillkomna läsare, för förståelse av slutsatserna backa till de senaste 6 inläggen på denna tråd.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-09 00:52:46    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden


Del 18 Carl Robert Lamm


Vi har stött på honom tidigare i denna tråd. Han tvingades av obestånd sälja sitt silver på Bukowskis 1923, Wilhelmina von Hallwyl köpte friskt, det gjorde också Nordiska Museet och Nationalmuseum. Hans samling var den förnämsta som någon privatperson ägt säger litteraturen (detta återstår att vidimera, hovjuvelerare Christian Hammers samling (auktion i Köln 1892-97) och Falk Simons samlingar (senare på bl a på Röhsska museet och Kulturen i Lund) gick inte av för hackor).

Kvar i familjen blev bl a en magnifik bägare med driven dekor med blommor i barockstil, Johan Nützel, Stockholm 1676-1715.

Men karln var påhittigare än så. Han slog sitt eget rekord. Han samlade ihop landets enda textilsamling av världsklass: antika orientaliska mattor. Som, ja, ni förstår, auktionerades ut i New York, också 1923.
Att han sedan därutöver hade 1700-tals möblemang och konst i sitt hem på Näsby gör inte mycket till eller från. Det tillhör det burgna hemmets inventarium. Karln hade en välutvecklad näsa för att ta till sig de bästa experterna för att få sina två specialsamlingar till toppklass. Det är inte kätteri att vara polyhabitue.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-09 00:55:50    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 19 C. A. Boman

Byggmästare, anges som ”fullt ut lika fanatisk som Hammer”. Packade i en våning på Wallingatan från golv till tak med antika möbler, keramik och silver. Keramiksamlingen, den förnämsta av svenskt porslin och fajans om 1200 nummer går till försäljning på Bukowskis 1888.

Öde för silversamlingen okänt.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-09 01:23:49    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden


Del 20. Limpan som jäste stort - Sten Westerberg

Sten Westerberg var jästfabrikör och samlare. Boksamlare, från ca 1920 också svensk konst och konsthantverk. Idé: svenskt 1700-tal, och stugan på Villagatan i Stockholm blir för trång, inköp av Beatelunds herrgård på Värmdös södra sida 1923. Här skulle samlingarna växa och blomstra.
In med Haupt-byråer, golvur och pendyler, målningar av von Breda och Ehrenstrahl, ostindiskt porslin och silver, silver, silver. Ett axplock hur en samlare med svenskt 1700-tal i fokus ackumulerar (om ej annat anges, tillverkningsort Stockholm).

Dryckeskannor

Valentin Lennartson Linköping 1643-1668
Gustaf Stafhell, 1726
Johan Nützel 1676-1715, 2 st
Niklas Warnek, Karlstad 1769
Henning Petri, Nyköping 1657-1703
Hans, Georg Granroth; sala 1782
Andreas Kinberg Borås 1776-1779
Kilian Kelson 1762

Bägare

Anders Lorentzson Wall, Linköping, ca 1690
Kilian Kelson, 2 st, 1746 och 1750
Carl Berg, Norrköping, 1769

Presenterfat

Wolter Siewers, Norrköping 1707
Peter Henning Gläser

Kaffekannor

Arvid Floberg 1765
Hasselquist, Jönköping 1775
Olof Paul Lindell Växjö 1773

Tekannor

Gustaf Stafhell d ä 1747
Jonas Berg 1756

Sockerskålar

Jonas Ronander 1774
Pehr Zethelius
Daniel Lundström 1774
Carl Persson Klingwall Västerås 1771

Sockerskrin

Pehr Zethelius
Johan Abbelin,Göteborg 1775
Anders Castman, Eksjö 1774
Anders Brandt Norrköping 1786
Johan Gabriel Weste, 1791

Ljussstakar

Petter Henning Gläser ett par 1697
Jacob Brunk ett par 1720-tal
Christian Richter ett par 1689-1708
Ronander 1760
Paul Gerhard Zachoun 1767
Fredrik Ström 1775
Jonas Peter Berkhan 1779
Anders Castman Eksjö 1772
Arvid Floberg kandelabrar för 3 ljus

Etc etc, gräddnipor, sockerruskor, karotter, snusdosor….


Men samlingens huvudnummer är en bägare i guld skänkt av staden Viborg till tsar Peter den Store 1720, för att stämma den temperamentsfulle erövraren välvillig. Som vi tidigare sett har det inte lönat sig. Inköpt från det sovjetiska Antikvariatet som avyttrade kejserliga skatter via auktion på Bukowskis 1931, för metallvärdet (kat nr 281). Bägaren bär gravyr av staden Viborgs vapen och ett skepp, vikt 1545 gram.

Vid samma auktion på Bukowskis sålde Sovjet två Karolinska förgyllda silverbägare med lock (av 12 lika) som medfördes på Karl XII:s ambassad till Peter den Store 1699 (ledd av Johan Bergenhielm) (kat nr 281). Silversmed Johan Nützel, Stockholm 1698. Detta dussin av silverbägare var en bråkdel av alla gåvor ambassaden hade med sig, totalt var det 124 föremål med sammanlagd vikt 135,6 kilo.

Bägarna är väldiga, höjd 33 cm, vikt 1400 gram. Är det riktigt som har angetts att priserna vid auktionen på Bukowskis var metallvärdet, så gjorde den privatperson som köpte dessa en strålande affär, Nordiska Museet fick när det köpte in dessa 1934 och 1935 antagligen lägga på lite mer, dessa två är närmast återvunna nationalklenoder.






En av Nationalmuseums Nützelbägare från ryska skattkammaren
Till överst på sidan
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar Alla tider är GMT + 2 timmar (svensk sommartid)
Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5
Sida 5 av 5

 
Hoppa till:  
Du kan skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |




Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2005
Sidan tog 0.06 sekunder att ladda.