Forumindex De Gamla Urens Vänner

 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 


Splittrade och sammanhållna silversamlingar
Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Nästa
 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2017-06-09 18:19:15    Rubrik: Svara med citat

Nobelssamlingar och Alma Pihl ( Del 4 av Nobelsamlingarnas uppkomst och upplösning)

Eftersom Volcano ska resa bort, åtskilliga dagar, och då kommer att ägna sig åt från silver helt vilseledande saker, en otillfredsställande bortvändhet från en stabil ädelmetallsgrund till mer esoteriska fenomen, en utflykt till verkligheten skulle den sarkastiske säga, eftersom allt detta kommer straxt gäller nu att uttömma sig all aktuell silversubstans, den kan förflyktigas av ovidkommande världsliga intryck.

Alltså, mera Nobel och framförallt Alma Pihl. Tidsbrist gör att jag tar fakta ur minnet, exakta årtal saknas (perioden är 1910- 16), enskildheter får döljas bakom en mer flytande essäistik. Det finns sagor och legender om Almas inspiration, den vackraste och rimligaste är hennes intryck av kvinnornas korsstygnsbroderi i familjen, det ledde på ritbordet till åtskilliga broscher, hängen och manifesterades i ett av Fabergés mäktigaste ägg, tsarens mosaikägg till tsaritsan. Men, det som vi nyss såg på Bukowskis vårauktion, snöflingan, är kanske ett exempel på något underbarare?

Det sägs att Alma Pihl inspirerades till sina frostmotiv av frost på en glasruta, i hemmet, eller möjligen i en kall arbetslokal. Ja, och de återkommer frekvent i mycket hon ritade, vinterägget till tsaren (med över 3000 diamanter) i isägget till Nobel, i åtskilliga armband, klockor, hängen, broscher. Hmm, ja, bra, rimligt, underbar tolkning, underbart utförande av bl a Holmströms verkstad. Hur ser en frostblomma ut på en glasruta? Jo, som en fraktal (en matematisk förgrening där varje utväxt är en kopia av sin moders utväxt), som en ormbunke. Ser Almas frostblommor ut så? Nej. Problem.

Denna fråga har sysselsatt Volcano sen kanske 15 år, och slutade sysselsätta honom nårgra år senare då forskningen atomiserades p g a datorkrasch. Men, spillror och fragment går kanske att återkalla, och då rent ur minnet. Alma Pihls konst är odödlig och varje bidrag, hur hypotetiskt eller brant det än kan tyckas vara bör tankegångar prövas, aktualiserat nu när Alma Pihl åter kommer till ytan.

Alma fick sin inspiration av frostblommor på oisolerat fönsterglas vintertid i hemmet eller på arbetet i St Petersburg. Men, med överlägsen adaptivitet, och för att omformulera motivet till konsthanverk och hantverkets möjligheter som inte går att fraktalisera, ser hon en lösning. Hon låter då ett bärande element, en ljungeld (blixt) bära mönsterstrukturen, och då förgreningarna snarast blir till flagellat mer än en fraktal. Magnifikt sensibelt. Återkommer hela tiden i ett oändligt antal variationer, och assymetriskt. En blixt är aldrig symmetrisk, det är en fraktal, hon flyttar in obalans i stället för balans.

Sjöstjärnor? Det är nästa, och logiska steg. Självklart ska hon pröva det, Fabergé hade börjat experimentera med platina. Men vem hade sett stjärnuppbyggnaden? Att den är 6-delad var känt, att den byggdes upp från centrum till periferi var känt, men mönsteruppbyggnaden? Gäller här symmetri eller inte? Allt snö smalt vid betraktandet, en tidig bekräftelse på Heisenbergs osäkerhetsrelation som kom långt senare.

Jo, och här kollapsar den jämförande snöstjärneforskningen med datorsammanbrottet. Det finns en forskare som i historien fullkomligt överträffat Volcano i mikroundersökningar och det är Wilson Bentley, enstöring, kameraförsedd med mikroskopobjektiv, i Vermont, Kanada. Fattig, i det närmaste pank och manisk sjöstjärnefotograferande, upp på en iskall glasplåt så fort det snöade och snabb exponering, så försvann stjärnan. Hans fotoarkiv finns kvar, inte mindre än två akademiska institutioner i Kanada tar vara på hans arv och förädlar arktisk och meterorologisk forskning. Ett institut har hittat på en taxionomi att klassificera stjärnornas grenutbredning och hexagonala struktur.

Vad gör Volcano för att överträffa denna sjöstjärnefotograf i stollighet? Jo, naturligtvis att klassificera Alma Pihls snöstjärnor efter denna systematik, ett potentiellt genombrott i de naturalistiska förebliderna i silverkonsten. Ett antal träffar, kanske ett dussin, mellan Almas ritningar/smycken finns där, ett kanske lika stort antal finns inte där, vem vet, allt är förgånget.

Varför allt detta, frågar vän av ordning? Jo, det är inte helt taget ur luften. I St Peterburg i 1900-talets första decennier talades 6 språk på gatorna och i affärerna, L M Ericsson var en av de största fabrikerna för telefoner, 1500 anställda, Singerfabrikerna från USA, symaskiner, byggde ett magnifikt huvudkontor, St Petersburg var en kosmopolitisk stad, alla modemagsin från Paris, alla tidskrifter, alla impulser fanns där. Och, amerikanska och kanadensiska illustrerade magasin hade börjat publicera Bentleys snöstjärnor, det var lika sensationellt som de första bilderna på jorden från rymden. Ett sånt bildreportage kom 1910.

Ni inser alla. Det kunde varit så. Hade datorn hållit och kanske några ytterligare av Almas stjärnor blivit kongruenta med Bentleys, ja då hade källforskningen fått en skjuts till att granska familjen Pihls tidskriftsprenumerationer och biblioteksbesök. Håll med, visst är det en spännande, om än inte briljant tanke, som så många andra som Volcano fruktlöst sysselsatt sig med, - hur var det med att spänna en båge?

Alma Pihl, en av de största förnyarna av Fabergés utslitna eklektiska mallar av smyckeskonst. En banbrytare i en stel struktur. Forskning påkallas. Den förefaller inte komma inte från auktionshusen.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-07 19:00:07    Rubrik: Svara med citat

Ang Sverker Åströms silversamling

Det finns två saker för en silversamlare som är okloka. Eller, vid närmare eftertanke, tre.

Den första är, naturligtvis att övervärdera allmänintresset, eller ens specialintresset från enstaka silverkännare, av ens egna samlarresultat. Man möts ofta av den helt ointresserade: ”Jaså, och vad kostade den? Jag har hört talas om en som dricker kaffe varje morgon ur en 1700-talsbägare, eller om det var 1800-tal eller så. Själv har jag lite porslin.” Det är då silversamlaren har sett till att i förväg ha greppbart uppläggningsfat Gustafsberg Pyro från 1939 (alternativt askkopp från Orrefors, alt ful mässingsljusstake från Skultuna/Gusum/mfl) och sen aldrig bjuda den gästen igen. Ensamhet, bland sina rikliga föremål, är silversamlarens öde och lycka.

Det andra misstaget är att skänka några värdesaker till ett museum. De blir jätteglada, katalogiserar, och gömmer sen i magasin, ingen levande människa kommer att få njuta av gåvan. Någon utställning kommer att ordnas där de kan komma med, om 100 år eller så. Silver passar inte i samtida utställningar, metallen är inte demokratisk nog.

Det tredje, och värsta, misstaget att göra är att skänka till svenska staten. Ytterst få skulle komma på att göra så, men en av de styvaste är Sverker Åström. Det har vi tidigare berättat om. I höst ska en nyvald statsminister så småningom ta plats i Sagerska palatset i Stockholm och få ta del av det unika silver som Sverker Åström skänkt dit, vi får hoppas, oavsett om det är Stefan och Ulla eller något annat par, att de kommenderar fram silverputsaren för att ge Sverker postum rättvisa.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-07 19:03:03    Rubrik: Svara med citat

Samlare av silver

Om man ska tala med Carl Hernmarck (Nationalmuseet mm, jag återkommer så småningom till honom), så finns det två slags silversamlare. På ett övergripande plan skiljer han på samlarens intention, det systematiska eller det estetiska samlandet. Underförstått kan denna indelning gälla oavsett konstföremål, dvs mattor, skulptur, måleri, gobelänger etc. Sedan undergrupperar han specifikt det systematiska silversamlandet efter metod: - i formsystematik eller stämpelsystematik. Redan här får man lätt svindel.

CH etablerar en generellt i konsten en motsättning mellan knappologen (systematikern) och skönanden (esteten, eller t o m hyperesteten). Detta är ett felslut. Ponera att någon har bibringat sig en uppfattning att avgöra vad skönt är av mänskligt skapande och dessutom har resurser att tillägna sig det sköna. Vederbörande (jag kommer nog aldrig att skriva hen) kommer då rimligen att förfråga sig om var finns dessa utförare av det sköna, var finns det historiskt sköna. Och kommer att beställa, i första hand portätt av målarna, i andra stilleben, landskapsmåleri etc etc och vidare söka sig till miljöer där det sköna anses ha större förtätning än i vardagen, auktioner, antikvitetshandlare, gallerier. Muséer är i första hand av andrahandsintresse, eftersom man inte kan samla på det som där visas, det är redan insamlat och kan inte införlivas i egen samling.

Vidare, den renodlade estetsamlaren/samlaresteten, som inte kan vägledas av annat än linjens skönhet och djupets kolorit, kommer att bli vilsekommen bland allt det som erbjuds, mångt är skönt från forntid, dåtid, samtid och framtid (om en vecka, ny performancekonst). Esteten blir urskillningslös, kan inte sortera, kategorisera, prioritera, rangordna, katalogisera, organisera, vägledas eller ens själv förutse vad som kommer att bli nästa objekt för intresse. En fjäril som på måfå flyger i säsongens blomsterbädd, som kan älska, älska, vadsomhelst, allt till mig, en autistisk känslokonsument.

Hernmarck begår här rimligen ett misstag. Den renodlade esteten existerar bara som pendang till en annan karikerad, men tyvärr verklig, figur. Den ensamma åldringen som i decennier inte fått besök, och som vid sitt frånfälle visar sig vara en systematisk samlare av allt inbjudande: - vardagsestetiska föremål - souvenirer, äggkoppar, idrottsminnen, ölkapsyler, äldre vykort från hembygden och Baden-Baden, porslinsfiguriner, Barbiedockor, små kopparkopior av äldre tiders hushållsföremål, jultallrikar på väggen och enstaka minnesmynt av kungliga förmälningar. Hästkrafter av intentionalt samlande för egen beundran, och andras. Den slutliga tragiken, efter bortgång, är att ofta ligger dessa tidsavtryck dolda bakom travar av veckotidningar, eller värre, murar av dagstidningar. Det oplanerade, känslostyrda samlandets obetydlighet bakom årgångar av makulatur. Och en oförstörbar källa till loppisar, och därmed cirkulationsekonomi, det händer igen, och igen.

Esteten utan väg är vilsekommen i ett obegripligt sammelsurium av skönhet bland det fula.

Jag avser återvända till Hernmarck, och detta blir då inget fortsatt post-mortalt lustmord, men jag anser att det är en viktig hygienregel inom silverforskningen, och samlandet, att skapa rimligt fruktbara dikotomier i begreppsbildningen, och som framgått ovan, den generella begreppsbildning som Hernmarck applicerar på konsten överhuvudtaget, då inbegripande silversamlandet, ska vara välgrundad, inte som här, ogrundad.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-07 19:05:30    Rubrik: Svara med citat

Silversamlarens diagnos

Carl Hernmarck fortsätter med sin förmåga att indela samlaren en av två grupper. Båda avser systematiker, esteter har ingen plats här. Specifikt vad avser silversamlaren föreligger två: De som ägnar sitt intresse åt formsystematik, respektive de som ägnar sig åt stämpelsystematik.
Redan här känner man sig inburad, till vilken av dessa två schabloner tillhör jag? Stämpelsystematiker låter nästan som chifferknäckare eller Linnean, och formsystematiker? Formsystematik skulle då rimligen betyda koncentration på ett område med likartade formelement, och det man närmast att tänka på är då konstepokens karaktäristika, rocaillen och voluten i rokoko, stramheten och återvunna räta linjer i gustavianskt etc.

Som exempel på formsystematiker tar Hernmarck upp skedsamlaren, ”med blicken riktad på möjligheten att komma över skedtyper belysande utvecklingen.” Men, ”…föremålen är så dyrbara och sällsynta, att det är nästan omöjligt att bygga upp några verkligt kompletta utvecklingsserier.”
Hernmarck snubblar här på sin egen trubbighet. Om han menar att systematiken avser en enda föremålstyp över tid, är det ett trivialt konstaterande att täcka den utvecklingen har inget museum i världen lyckats med. Och här får ifrågasättas om han med ”form” inte snarast avser funktion, en sked definieras med sin funktion, inte med sin form, som kan varieras i oändlighet (blad ovalt/runt/spade/äggfomat, skaft i oändligt antal utföranden etc).

Hernmarck, nu alldeles bortsett från denne hedervärde persons insatser för silverforskningen, skjuter här kanske lite både vid sidan av och långt under silversamlarens egentliga psyke. Han undgår, på ett besvärande sätt, att ett silverföremål är tredimensionellt, att det har taktila egenskaper, att silver är bruksföremål och att silver är ett skötselobjekt, allt detta till skillnad från t ex en tavla, må vara hur märkvärdig som helst.

Och, framför allt, att silversmide bär de skönsta dragen av estetik som kan åstadkommas, ett plastiskt material, starkt, evigt och tåligt, ädelt och med kraft att bära oändlig ornamentik. Hernmarcks bortseende från silvrets förmåga att stå emot bruk, dess lämplighet att förgylla både fest och vardag, vara bordets lyster ikapp med gästernas förväntan på den goda maten, denna totalitet förefaller Hernmarck fullständigt och obegripligt främmande.

Överhuvudtaget är Hernmarcks dikotomi på det generella planet mellan konstsamlarens typer, systematiker eller estet, konstruerad. Och när han drar ner silversamlandet till en fråga om enbart form eller stämpel, ja då stegrar sig min hingst så ryttaren tappar stigbyglarna. Min erfarenhet är att museifolk normalt inte är så mentalt kvadratiska att de inte har någon uppfattning om konstfullhet.

Nu då, till proaktiva åtgärder för att ersätta Hernmarcks definitioner från 1947.

Kollektör = Individ som uppbringar saker – ofta miniatyrer - från olika kategorier, tider, länder och städer, förvarar dem samlat som ett tvärsnitt av subjektivt och individuellt bestämt kuriosa (exempel 1600-talets kuriosakabinett eller kuriosaskåp med främmande naturalier, prov på hantverk, stenarter, smycken, i samtiden souvenirer, miniatyrer, minnesföremål, årsskedar etc i Billy bokhylla eller vitrinskåp).

Samlare = Individ som målstyrt utökar antalet förvärvade element i en av individen i förväg definierad mängd (t ex mängden veteranbilar, sällsynta fågelägg, autografer, Sergels blyertsteckningar, holländska tapisserier).
Konstsamlare = Samlare som begränsar mängden av element för potentiellt förvärv till föremål som har estetiska eller hantverksmässiga kvaliteter att den av konstvetenskapen betraktas som konst.

Silversamlare = konstsamlare vars mängd av intresse för förvärv omfattar konstföremål och hantverksföremål tillverkade i silver, undantagsvis guld, av i förutbestämd minsta mängd ädelmetall (denna definition utesluter silver- guldtackor, mynt, de flesta medaljer etc).

OBS att här föreslagen definition på silversamlare inte exkluderar någon kategori av intresseinriktning, longitudinell i tid, latitudinell (samma tidsepok), genealogisk (smeddynastier), geografisk, teknikorienterad (hamrat, repousse, ciselerat, graverat, förgyllt, niello, gjutgods, handdrivet etc), funktionellt (taffelsilver eller corpus, klerikalt eller sekulärt etc). Vi kan kanske nöja oss härmed.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-07 22:10:07    Rubrik: Svara med citat

Betydande silversamlare: Wilhelmina von Hallwyll

Silversamlande är stundtals paradoxalt. Jag har tidigare hävdat, eller andra skulle kanske hävda att jag hävdat, att inför samlandet ska man ha en puristisk inställning. Det viljelösa, ostyrda, maniska samlandet av enbart det ovanliga för det ovanligas skull – som kuriosakabinetten på barocktiden – eller det slumpmässiga samtida souvenirsamlandet över alla bräddar är inget för mig. Eller något man skulle önska någon.

En betydande silversamlare var obestridligt Wilhelmina von Hallwyll. Betydelsefull i det avseendet att hon skrapade ihop en silversamling, 800 poster (varav flera är sammansatta som bestickserier, skönhetsbordsmöblering etc) som allmänheten har tillgång till att se (Hallwyllska palatset i Stockholm), där finns en enastående katalog från 1999, ett kulturarv.

Betydande då i två avseenden, den har en högkvalitativ del, äldre europeiskt silver och särskilt svenskt, och betydande i det avseendet att samlingen är publik. Det kan inte skattas nog högt (särskilt som Röhsska Museet i Göteborg aldrig verka öppna igen för att visa Falk Simons utsökta silversamling).

Samlingen har en lågaktiv del, och det är eget hushållssilver och en del julgåvor hit och dit inom familjen, det var något av en familjesport. Hur kul är det att se Möllenborgs Prince Albertserie av matbestick från 1864, eller 17 toalettbordsutensilier, tandpulverdosor, mustasch- och nagelborstar från familjens innersta rum, 6 andra borstar etc, allt 1800-tal? Detta är ett av problemet med donerade hem med donationsvillkor att inget ska röras, allt ska ses – precis som det var. Det dyrgripsmässiga samlandet blandas med hemmets behov och båda delarna anses intressanta. Det är det endast från det etnografiska perspektivet: ”- ett störtrikt borgarbarn gifter sig grevligt och med pengar från två håll investeras alltihop i hemmets prydnad och utsmyckning”.

Det är här någonstans felet uppstår. Hon samlade nämligen på allt, byggde upp palatset i förevisningsvåningar och köpte allt, konst, textilier, mattor, möbler, broderier. Hon var inte silversamlare, det bara blev så av bara farten eftersom hon samlade på allt. Rent patetiskt blir det att efter makens död 1921 ägnade Wilhelmina all tid åt att katalogisera allt det paret samlat – med hjälp av 3-4 unga konsthistoriker i taget under decennier. Den resulterande katalogen blev färdig 1956 !! 26 år efter hennes död, och publicerades i 78 band !! Silvret var inte ett nödvändigt ont, men ett nödvändigt komplement.

Hon var en betydande samlare i meningen att kvalitetsdelen är obestridlig viktig som kulturarv, betydande i den meningen att hon gjorde samlingen allmän, men inte en stor samlare. Hon ger närmast intrycket av att med obegränsade resurser skaffa sig obegränsat med salongsföremål och att samtidigt tävla med skansen i bevarande av konsthantverk. En ofokuserad allmän samlare av allt som var dyrt, snarast en maniker.

Samlare, men inte en stor samlare.

Och som vi ska se, hon samlade inte själv, det var hon för okunnig för. Det fick andra göra. Samlare genom ombud. Är de samlare? Det är som konstköpare som köper genom gallerister de litar på, och att de inte ska bli bedragna. En Osslund är en Osslund och inte en Åslund, som han hette.

Det hon gjorde själv var att beställa hushållssilver från Möllenborg och andra samtida och nöjda silversmederna. Det kan knappast kallas att samla, även om det blev en himla massa delar och gömmor att hålla reda på. Som ekorren. I nästa avsnitt ska vi övergå till de konstituerande elementen i den Hallwyllska samlingen. Tålamod inför detta gäller.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-08 23:45:51    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17 , underkategori Wilhelmina von Hallwyll del B

Titelrubriceringen ovan på detta avsnitt kan tyckas pretentiös, DGUV har ju en sökfunktion? Tja, eftersom det i praktiken visar sig att Volcano gärna hoppar från tuva till tuva och friskt blandar ihop både samlingar och kronologi, och med den törstiges drift återvänder till nya kunskapskällor i gamla samlingar, är detta ett försök till strukturering. Ledorden är då resp samlings huvudman, inlägg indexeras då alfabetiskt. Detta möjliggör på ett enkelt sätt att övriga bidragsgivare att ladda upp lätt spårbara inlägg under resp samlarnamn. Nummer 17 kommer ifrån att tidigare har 16 fetstilade samlaravsnitt redovisats.

Wilhelmina von Hallwyll föddes 1844 med guldsked i mun, hennes far var träpatronen Kempe, hon gifte sig vid 21 års ålder med kaptenen vi generalstaben i Schweiz Walter von Hallwyll. Före den tidpunkten hade hon knappast en enda silversak (dopsked och dopbestick oräknat) men inför bröllopet rasade silvret in till paret. Hel servis för 36 personer, alla uppläggningsbestick, nagelborste, strösockerskålar, bordsuppsatser, kaffeservis strösockerskålar såsskålar, tesilar, såsskedar, ströskedar, nattljusstakar, plötsligt ägare till kanske 300 föremål varav åtminstone 14 corpus, ofta i par.

En samling utan att ha samlat ett dugg själv. Man må bestrida hennes egna ord som samlare ” Mellan 1853 och 1855 fick jag af min far en liten snäcka som legat i ett par hudar han fått, och denna blef början till mina samlingar”, i synnerhet som hon själv gör det ”Jag började efterhand att samla gammalt, och så blev det till sist en passion”.

Vem var det egentligen som samlade? Inte Wilhelmina. Det var hennes mor, Johanna Kempe och i någon mån hennes far, Wilhelm. De köpte antikt silver sakkunnigt, inte minst genom att överta inventariesilver på Ljusne och Woxna bruk i Hälsingland, som de köpte på 1850-talet. Det gav dem också möjlighet att köpa upp Hälsingesilver i inte obetydlig mängd.

Wilhelmina von Hallwyll var enda dottern Kempe och överöstes, i någon mån också hennes man av silver. För att förstå omfattningen, lite statistik.
Hallwyllska silversamlingen består av ca 800 poster, vara 512 representativa redovisas i utställningskatalog 1995. Av dessa är 303poster svenskt silver, dvs ca 60 %. Av det svenska silvret är 81 poster gåvor till Wilhelmina, varav den helt avgörande mängden just är från föräldrarna, särskilt modern. Övriga gåvor är från nära släkt, några födelsedagsgåvor från andra. Frågan kvarstår, vad samlade Wilhelmina själv?

Det måste redas ut.
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-10-09 14:02:46    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyll del C

Samlingens närproveniens

Wilhelmina von Hallvylls intresse för att samla silver, skulle kunna förklaras både med arv och miljö, dvs genetiskt och uppfostransmässigt, men det förefaller inte vara så, snarare likgiltighet inför silvret. Möjligen kan intresset för de andra samlingsområdena inträffat tidigare eller ha ett försteg framför silvret. Dels kan man konstatera att silverintresset för det verkligt högklassiga silvret kom sent, dels att hon själv var ganska loj i att uttrycka egen smak, hon lät sina agenter rekommendera vad hon skulle köpa. Låt oss betrakta varifrån hon skaffade silvret, och i det här fallet då svenskt silver.

Svenskt silver 303 poster

Inköpt till hushållet direkt från silversmeder 8
Mottagna gåvor från närstående och vänner 81
Inköp från kyrkor, fideikommiss, privatpersoner 20
Inköp från antikvitetshandeln, Stockholm
Firma Jacob Torsk + eftertr. 62
Bukowski 52
A.Matsson 27
IFW Zerno 10
Övriga (hela landet) 7
Övriga, ospecificerat 15

Vi ser här ett osjälvständigt handlande. W v H vände sig till några betrodda som aktiva marknadsspanare, de köpte in och föreslog W v H goda objekt. Nära riskfritt eftersom hon köpte in allt, alla kategorier. Feta år för Möllenborg, Bukowski och Torsk. Man kan avläsa att handlarna gjorde någon form av arbetsfördelning, Matsson sålde mycket bägare, IFW Zerno antikt matsilver.

Ett kategoriexempel: - Mot sekelskiftet hade hon 10 dryckeskannor på kulfötter i barock, det räckte inte hon fortsatte och hade fram till 1930-talet köpt 5 till, samt 9 stycken från utländska smeder. Och så 21 bägare i samlingen 1900 men så införskaffades 9 till, förutom 31 utländska. Så höll det på.
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-10-09 14:22:58    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyl del D

Under främst 1880-90-talen tycks W v H ägna silvret förstrött intresse, inför stockholmsplanerna och flytten till hallwylska palatset, 4 våningar på Hamngatan byggdes 1893-98, arkitekt Gustaf Clason, det ska möbleras till det bästa, konsten ska visas upp, textilier, de stora pjäserna ska organiseras före de små.





Hallwylska palatset, med 40 rum att möblera

Men så händer något, hovjuvelerare Christian Hammer säljer sin förnämliga silversamling på auktion i Köln 1992. En dryckeskanna av Arvid Falk, Stockholm från 1667-68 ska säljas, W v H äger redan en av samme mästare: ha-begär uppstår. Och värre, ett mästerstycke av Benedict Stechau, Karskrona 1706, bägare med lock, 24 cm, en välkomna för bagaregesällskapet i Stockholm av Friedrich Klinck 1725, höjd 46cm, två lika skråkannor för bagarna av Henri Wittkopf d ä 1749 och Petter Åkerman 1774, båda Stockholm, höjd 28 cm.

Det förefaller som om W v H nu inser att absolut högsta kvalitet kröner en samling, inte överdådet i mängd, och skickar ner Bukowski att bevaka auktionen, två inrop lyckas - Falks och Stechaus kannor - och Bukowski sätts på att bevaka övrigt av intresse om det kommer ut på marknaden igen.


Och si, genom Bukowski sker inköp av bagarnas välkomna 1903, ena skråkannan senare samma år och den andra 1905. Hammers bagarsilver har räddats tillbaka till landet och återsamlats.

Vår tidigare spekulation om W v H som hängiven men osystematiserad kvasisamlare av allt kanske inte håller, är det inte just så här samlare brukar göra, bevaka, kanske i decennier, för att till slut lyckas tillskansa sig en eftersökt dubblett eller till ett behövt syskon till samlingen? Eller är det Bukowski som ser en evig mjölkko i att föreslå just det dyraste där man elegant skär emellan med lagom kommission?

Eller, hemska tanke, det är inte W v H som håller i taktpinnen utan mamma Johanna Kempe, det är nämligen hon som genom Henryck Bukowski 1892 köper Falks dryckeskanna i Köln, och det är hon som 1889 köpte systerkannan. Är det mamman bakom allt?

Ja, vad ska man tro?
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-10-09 14:29:26    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyl del E

Samlandet fortsätter och silversamlingen kämpar om uppmärksamhet, det nya hemmet ska utrustas som rena förevisningssalar. Holländskt och flamländskt måleri ska ha sin plats, vapen, en annan, europeisk och kinesiskt porslin en tredje, fullt stök.

Hallwylskans silversamlande är nu väl känt och när en del småförsamlingar, och inte minst Skara domkyrkoförsamling saknar medel för underhåll vänder de sig till Nationalmuseum och Historiska muséet för försäljning. Det de inte kan ta emot kastar sig gärna W v H över och blir således ägare till en åttkantig vinflaska med skruvlock och handtag av Erik guldsmed, Lidköping, 1688, 34 cm hög, således riktigt provinssilver från stiftet.

Samma typ av vinflaska men 11-kantig av Michel Beck, Stockholm, i par med större (höjd 49 cm, vikt 7 kilo) överlämnades av Drottning Kristina till ryska tsaren 1847. Det torde närmast betraktas som ett helgerån att Skara avhänder sig denna flaska, det vittnar om bristande episkopal respekt för kommunionen och ansvarslös hantering av provinssilver.

På silversidan flyter silver in mer eller mindre automatiskt, vännerna ger bort samtida och likörbägare, askkoppar, cigarettställ, dosor, cigarrettskrin, skrivplatta men samtida stämplar, GAB, Karl Andersson, C.G. Hallberg dyker upp. Det må finnas en risk för utspädning, inte minst genom en strid ström av utländskt silver från inte mindre än 15 länder. Från Holland apart miniatyrsilver, från Tyskland samlades 102 poster, mest från den lokale agenten Hofanitquar Ed. Kahlert. Samlandet förlorar fokus och rinner över alla bräddar.

Så 1920, Wilhelmina är då 76 år gammal, skänker paret bort fastigheten med alla inventarier till svenska staten. 1921 dör Walter v H och Wilhelmina gifter sig med sitt livsverk och börjar katalogisera.

Det är nu, straxt, som, om inte kronjuvelerna, så de absolut raraste dyrgriparna kommer in i bilden. Det blir en skranglig resa.
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-10-09 14:35:17    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyl, del F Therese Andersons samling

1923 är ett märkesår för Bukowskis, då går Therese Anderssons samling under klubban. Wilhelmina är redan innehavare av ett praktföremål från Sydtyskland , ett bokomslag helt i silver ,1730-tal, med två spännen och bibeln i 1720 års upplaga i Luthers översättning från Anderssons samlingar.

Men det förefaller som Wilhelmina har slumrat till. Märkligt eftersom auktionen är på Bukowskis där hon har de bästa relationer. Två skråvälkommnor hennes näsa förbi, trots att den ena är gjord av Michael Nyberg i Stockholm, en smed hon redan har representerad i hennes samling. En rik samling dryckeskannor och bägare bjuds ut, men Wilhelmina tycks ha svag bevakning.

Resultatet blir bara två objekt, en dryckeskanna från Tallinn, sekelskifte 16-1700, och en praktfull skråbägare med lock av Wolter Siewers, Norrköping 1703.

Men, som vi snart ska se, det kommer att ändra på sig.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-09 14:40:19    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyl del G, Carl Robert Lamms samling

Samma år, 1923, finns skäl för silversverige att granska tillgodohavandena på banken. Nästa auktion hos Bukowskis är nämligen Carl Lamms, antagligen den finaste samling svenskt silver någon privatperson ägt när det gäller rariteter (också den nu statliga Hallwylska).

Nu brinner det i knutarna, det är nu den Hallwylska ska erövra status näst intill Nationalmuseum och Nordiska museet i silverligan. Budgivningen mellan de tre är möjligen uppgjord lite i förväg, varför ska auktionsringar vara förbehållna antikvitetshandlare?

Wilhelmina har tidigare två tingestar från Lamms samling, supsked 1600-tal och en av Hans Petter Vogt, Kristianstad

Hon erövrar bl a 6 ting av de bästa man kan se, kallskålsskål av Bernt Falkengren, Visby, före 1754, två supskedar, sydsvenska, 1400-talets slut och 1500-tal, en dryckeskanna (sk minityrkanna), 1600-talets mitt.

Och så triumferna, som höjde henne till Olympen, Anders Lorentzon Wall, Stockholm 1720, hans mästerstycke, en tekanna, 23 cm hög och lika bred, bredbasig, knäckad form överhopad av bandornamentik och bilder. Och triumfen, en skål från Stockholm 1558, 20 cm bred med ätterna Bååt och Krummes vapen.

Den natten sov hon nog gott.
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-10-09 14:43:09    Rubrik: Svara med citat

Samlade och splittrade silversamlingar
Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden

Del 17, underkategori Wilhelmina von Hallwyl del H

Wilhelmina von Hallwyll dör 1930, 10 år efter donationen av hus och inventarier till svenska staten. Katalogiseringsarbetet är i full gång och ska inte avslutas förrän 1956. 1938 öppnar palatset som ett statligt museum.

I rubriken till denna följetong anges, lite uppblåst, ” Resuméer, analyser, diskussion och synteser över samlingsöden”. Följetongen har haft få inlägg från den hungriga läsarskaran. För att tillgodose de två senare substantiven - diskussion och synteser - uppmanas nu aktivt och inbjuds till inlägg. DGUV är inget stillastående vatten, krus och vågor uppstår, och här önskas inte mindre än bränningar.

Sen är det ju så att analyser är ofta triviala, det är lätt att sönderdela en blomma i skilda kronblad, men svårare att foga ihop den till något mer än ursprunget: - synteser är med bärkraft och fruktbarhet är krävande. Volcano har inga. De får DGUV silverkunniga stå för.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-09 19:34:43    Rubrik: Svara med citat

I klarhetens intresse, i ovanstående litania B-H dyker då och då upp en Gäst. Det är naturligtvis ingen främmande fågel, det är Volcano hela tiden, glömsk i att identifiera sig, jag önskar inte misstänkliggöra någon annan. Så är det med det.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-10-15 18:27:30    Rubrik: Svara med citat

Det verkar lugnt på DGUV silver. Ämnet annonseras i sin rubrik på DGUV med bl a ”underavdelning där ni t.ex. kan diskutera….”

Diskussion är inte en av de mest förekommande företeelserna här, trots envisa uppmaningar från en viss Volcano, Det kan väl inte visa sig vara så att jag helt utbrottmässigt erupterar cirka kvartalsvis och att efter det inträffar utplåning, ödeläggelse och tystnad? Det kan väl inte förhålla sig så att dessa utgjutelser är totalt vid sidan av de silverintresserades kognitiva värld? Det kan väl inte vara så att framställningarna är så banala att suckar av tröttnad infinner sig? Det kan väl inte vara så att läsarna gått in i någon alfabetisk vägg?

Nej, allt detta avfärdar vi omedelbart som osannolikt. DGUV är ingen monolog, även om man stundtals kan komma att associera till ett talesätt i öst, där en man går filosoferande och mumlande över torget, söker artikulera någon livets gåta. En förbipasserande frågar ”Vem talar du med?”. Han väcks ut sin koncentration, återfinner sig själv i verkligheten och svarar ” Jag talar med den klokaste av alla”.

Nej, ett sätt att avbryta törnrosasömnen är att avfyra ett bazookaskott, en projektil mitt i solar plexus på de permitterade trupperna, blåsa revelj. Det sker rent kaskadmässigt i en helt ny och överraskande tråd jag nu lanserar, och den är inte då helt metalliskt orienterad mot objekten silver utan också psykotiskt inriktad på subjekten, d.v.s. samlarna. Det är inte utan, att man bör ta avstamp i den gode Freud, som ansåg att samlande och kamrerarfasoner beror på för tidig potträning.

Först måste jag dock deklarera en värdegrund, det är oerhört populärt har det visat sig. Min är klar, den utgår från värdemetallbörsen i klara dollar, jag gångar med 2 av metallvärdet när jag köper, med 4 när jag säljer, en helt nödvändig aritmetik när man har med auktionshus att göra. Är det då riktigt antikvariskt spännande kan jag rent köptekniskt gå upp till multiplikator 3.

När vi nu håller på med identitetspolitiska deklarationer och självrannsakningar önskar jag klar och tydligt annonsera att mina utläggningar inte är genuscertifierade. Däremot är de venuscertifierade: - skönhet, linjer som bågnar likaväl som de rätar till stramhet, kurvatur, yta och djup, balans, tyngdpunkt, taktil närvaro, förgyllning och glans.

Hästen är nyryktad och nydrucken, ryttaren avdunstad och påsatt, kandarbetslet rycker i både gap och hand, käkarna löddrar, solfjädrarna fladdrar, fanfarerna låter, publiken domnar, bandomarna väcks, klockan ringer och nu börjar silvertrådarnas Grand Prix: - [i]Samlingarnas samlare[/i].

Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-11-07 21:00:19    Rubrik: Svara med citat

Del 17 Wilhelmina von Hallwyl

Slutsatser 1


Eftersom inte någon hörsammat kallelsen att summera till slutsatser, får väl själv bli bäste dräng, det har jag oupphörligen varnat för.


Det är svårt att föreställa sig en drivkraft som ska samla på allt, absolut allting inom sin egen synkrets, spetsar, synålar, vräkiga möbler, textilier, konst, allting. Men – kanske inte allting?
Hon samlade ingenting efter någon rimlig princip. Att döma av hennes silversamlig, alla andra hennes samlingar undandrar sig min överblick, så var hon patetisk, dilletantisk och utan fokus. Hennes enda princip för samlandet var den historiserande, som redan under hennes levnadstid var passerad, det är närmast ömkligt att läsa i museets silverkatalog 1999 vilka ursäkter de måste framföra. Historiserandet går radiellt, självfallet är svenskt i centrum med så vidgar sig hennes Europa i koncentriska ringar, inte mindre än 18 länder är representerade. När det gäller svenskt har hon en gallerist eller agent, firma Torsk silversmederi, som naturligtvis skar guld som mellanhand, hon själv hade ingen aning om vad som var intressant, Bukowskis auktionshus förmedlade mängder. Än mer patetiskt blir hennes beroende av Hovantikvarien i Eisenach, som köper på henne standardantikviteter från Tyskland och Nederländerna.

Vad skulle hon med massa silverminiatyrer av hushållssaker och köksredskap från Holland till? Det är närmast dockskåpssamlande, utan några konstkvaliteter alls, bara nedskalning och därmed detaljförlust, 64 stycken. Från Tyskland 17. Värre, det mesta är vardagsföremål som hon aldrig verkligheten befattade sig med, strykjärn, fiskhalster, mortel, stekpanna, skottkärra, skyffel, allt i silver, är det att diminuera de som arbetade med dessa i vardagen? Vem vet. Hovantikvarien levererade och hallwylskan blev förtjust. Sen ramlade in miniatyrer från Sverige och Norge.
Till överst på sidan
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar Alla tider är GMT + 2 timmar (svensk sommartid)
Gå till sida Föregående  1, 2, 3, 4, 5, 6, 7  Nästa
Sida 4 av 7

 
Hoppa till:  
Du kan skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |




Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2005
Sidan tog 1.54 sekunder att ladda.