Forumindex De Gamla Urens Vänner

 
 Vanliga frågorVanliga frågor   SökSök   MedlemslistaMedlemslista   AnvändargrupperAnvändargrupper   Bli medlemBli medlem 
 ProfilProfil   Logga in för att läsa dina meddelandenLogga in för att läsa dina meddelanden   Logga inLogga in 


Silversmedjans verktyg?

 
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar
Föregående ämne :: Nästa ämne  
Författare Meddelande
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2017-06-19 21:33:29    Rubrik: Silversmedjans verktyg? Svara med citat

Av de aktivister som är närvarande på DGUV silversida är svårt att bland dem urskilja vilka som är helgondyrkare. Antagligen är majoriteten agnostiker, ateister, lutheraner eller indifferenta, och ett ytterst litet antal katoliker som då firar helgonmässor. För St Eligius, guld-och silversmidets helgon, inträffar hans högtidsdag den 1 december, och bortblandas, eller rättare skyms, då ofta med den instundande adventstidens.

Inför en längre utläggning, som Sstempeln brukar säga, jag föredrar begreppet essä, om detta helgon har jag en avgörande fråga till våra kunskapare här. Vilka är verktygen som han avbildas med?




Träsnittet är ungefär samtida med St Eligius levnad, sekelskiftet 500/600 e.kr







En senare återgivning




Och ytterligare en bild, och man imponeras av uppsättningen hammare på väggen. I handen, är det en träckhammare? Och de andra verktygen? De ikonografiska detaljerna i övrigt kittlar fantasin, men det tänkte jag återkomma till senare. Verktygen, förklara, tack.
Till överst på sidan
AB
Gäst





InläggPostat: 2017-10-03 21:33:49    Rubrik: Svara med citat

Volcano Smile Skulle det här kunna vara svaret på din fråga Question
http://www.albrechtdurerblog.com/miracle-new-type-durer-coding-cracking-margret-code-part-ii/
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2017-10-06 10:50:57    Rubrik: Svara med citat

DGUV silverspalt har en genomgående god egenskap – den som frågar får svar. Utom ibland, min fråga har legat ute svarslös i mer än ett kvartal. Så händer något – AB gräver i konsthistoriens utkanter och hittar ett orginellt bidrag, som kastar ett sken över sammanhanget, det kallar jag för en brant, intresseväckande utvikning som oftast bara konsthistoriker kan leta fram.

Men artikeln ger knappast något svar över verktygsuppsättningen. Den är närmast av filologisk art och kan på goda grunder betvivlas, det kan knappast vara Albrect Dürers hustru som svingar träckhammaren, kopparsticket är äldre än Dürer. Intressant dock att att alfabetisk tolkning av föremål, som stiliserade symboler för ett verkligt föremål eller företeelse, Träckhammare = T och millimetermått! Inte desto mindre ett uppseende och tankeväckande artikel.

Själv är bäste dräng. Det ingen orkade svara på fann Volcano ganska enkelt helt självgående. Låt oss betrakta den sista bilden och sätta verktygen i sitt sammanhang. Vi börjar nerifrån vänster och ser på golvet figurprofilerade träklossar för formgivning av silverplåt. Vidare runt bordet moturs en kvinna som använderträckhammare, en vithättad man med passare som mäter upp ett arbetsstycke och så St Eligius själv som använder kortskaftad träckhammare för drivning av en cuppa till en kalk. Han arbetar vid kubben med mothåll av ett järn, ett sparrhorn. Olika järn med olika breda tappar kunde anbringas på kubben, man ser ytterligare några hål för klenare tappar.

Mästaren själv med kubben ockuperar en av två arbetsplatser vid bordet, de som är avsedda för filning, en är halvt dold av kubben men den vid den kullfallna pallen visar tydligt: ett skynke av läder fäst vid bordskanten och som vid arbete lyfts upp i lärlingens knä, allt för att tillvarata och återanvända filspån.

På bordet nerifrån identifieras bl a plåtsaxar, blåsrör för lödning, passare, och delar till kalken, nedre delen av foten i sexpass och fotringen. På väggen till vänster hänger en uppsättning hammare,filar, saxar och tänger, en vinkelhake.

Nere till vänster står en smidesdräng och bannar ett kopulerande duvpar. Men hans mer produktiva sysselsättning är att med tång dra silvertråd, som vanligen skedde genom ett dragjärn av järn men som i detta fall förefaller vara av trä. De stänger som vid sidan ser ut som ett par skidor är ämnen som ska dras ner till önskad diameter.

Till vänster ses ässjan, som symboliskt fått ett tak och ornamentering som en monstrans eller modell av gotisk katedral, så såg det aldrig ut i verkligheten. Runt om två blåsbälgar, kolkorg och på väggen eldstadsredskap och askskrapa.

Det som fattas på bilden är en uppsättning sken, dvs klotformat glas fäst på en fot. Glasväggen är tunn och klotet fylls med vätska, och används för att från naturligt ljs från fönster, eller från taljljus, koncentrerat belysa arbetsstället. En sken kunde också användas som förstoringsglas. En, möjligtvis rimlig, förklaring kan vara att då sken inte för stunden behövdes i verkstaden stuvades dessa undan, sköra och dyra föremål, som ogärna stod framme med så många livaktiga djur i rörelse.
Till överst på sidan
Gäst






InläggPostat: 2018-07-23 13:19:06    Rubrik: Svara med citat

Det förefaller vara sommartorka på DGUV, nära 0 i humiditet, men ändå kanske inte riktigt lika illa som för de areella näringarna jord-och skogsbruk.
Därför lyfter vi denna klassiker, St Eligius, men nu inte i verkstadsposition utan i kundmöte. Eligius väger upp guld eller ädelsten på sin balansvåg, viktsatsen ligger framför honom och frun förefaller ivrigt intresserad. Hennes man förefaller däremot frågande och avvaktande, som om – var ska detta sluta?






I denna utsökta målning kan man snabbt slukas av detaljer (se bara den runda tavlan längs till höger, den avbildar uppenbarligen St Eligius själv ute på stan i okänt sällskap. Men finns där inte ett perpektivfel, tavlan buktar? Nej, tavlan är en miniatyr på vilken man satt en konvex lins som förstorar, det vi ser av motivet i tavlan är således bara en del, den vänstra. Att det är ett kupigt glas ser vi av den skickligt antydda speglingen av Eligius röda kaftan).


Konstnären fortsätter med att leka med spegling och ljusreflexer, vi skönjer de tre kloten på fot i hyllan bakom. Frågan är nu – vad är det? Jo, just det vi tangerade i förra inlägget – tre sken.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-07-23 13:58:08    Rubrik: Svara med citat

Sommarens lättja och oföretagsamhet inför ansträngande sysslor, - vid risk att drabbas av stingande sol och knall och fall död - kan kanske för en stund meditativt förpassa oss i legenden om tidernas i särklass störste guldsmed.

Betrakta följande bild.






Vi kan omedelbart bildmässigt härleda motivet på den högra delen: - Jesu födelse, Betlehems stjärna, tre vise män med gåvor och djurliv runt stallet, dock inte som vanligen åsna och får utan en fågel, kanske en kalkon. Men vänsta delen? Någon matar fåglar, men vad i övrigt? Ger verktygen någon ledtråd?

Vi får ta hjälp av texten som omringar de två motiven, de borde ge en förklaring. Texten är nordisk runskrift i dess engelsk-frisiska variant med 28 bokstäver i stället för den urprungliga som då innehöll 24 tecken.
Vi läser först kartuschen i födelsebilden där står m ae g i, ja riktigt, det betyder magi, vilket vi kanske kan hålla med om.

Resten av texten är

fisc flodu ahof on ferg (översta raden, läses från vänster)

en berig (högra sidan, läses uppifrån)

warthga sric grorgthaer he on greut giswom (läses från vänster till höger, runorna vertikalt spegelvända)

Javisst, fisk och flod och berg handlar det om, bilden har skurits ut i Northumberland i östra England och där talades anglo-skandinaviskt språk från ca 800 e kr tills Wilhelm Erövraren kom 1066. Texten tolkad till nutida svenska blir då ungefär:

Flod förde fisk på klippigt berg, skräckens kung sörjde sin strandning.

Tre konstateranden: A) Flod i fornordiska i denna kontext är, till skillnad från vattendrag, motsatsen till ebb, vilket gör texten årskilligt logiskt rimlig. B). Texten skapar inte klarhet i något som helst avseende bildtolkningarna. C) Det är en gåta, där svaret antagligen döljer sig i vänsterkolumnen.

Där står H r o n ae s b a n dvs valben. Svaret avser materialet som använts, allt är utskuret ur en benbit, oklart vilken, men sannolikt revben. Valstrandning vid högvatten är ett känt fenomen i Nordsjön.

Vi är fortfarande långt ifrån någon begriplighet av den vänstra bilden. Låt oss återkomma till detta. Det kräver en särskild utredning, långt mer komplex än runologiska studier på amatörnivå.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-07-24 12:07:14    Rubrik: Svara med citat

I värmen är extra viktigt att hålla huvudet kallt, kaffet ljummet, drinkarna isande och tillämpa invanda vanor, inte ändra dygnsrytm eller göra oväntade och ansträngande påhitt. För att underlätta organiserad ordning och reda inför nu avsnittsnumrering i denna, om det visar sig, längre utredning. Detta är då del 5.

För en mer stringent bildanalys av vänstra delen av valfiskreliefen studerar vi en förstoring.




Vi urskiljer, förutom den redan identifierade fågelmataren, som här är bortredigerad, två vänstervända figurer som förefaller ha något ärende till den högervända till vänster, ännu obekant vad. Den högervända förefaller ha en bägare (?) i högerhanden och en tång med ett arbetsstycke i vänsterhanden, vi anar också ytterligare verktyg, två hammare. Eftersom vi är i England - är det en blacksmith eller en goldsmith? Grovsmide eller klensmide?

Vi får söka lösningen all världen kring, visar det sig. Vi börjar med verktygen, tång och hammare och börjar sökning i heraldiken, det brukar ge uppkast till fantasin och genvägar till sökning.
Vi stöter, efter en stunds filtrering, på följande:




Heraldiskt vapen för Villands härad i nordöstra Skåne. Egentligen är vapnet otypiskt för trakten, någon smedjeverksamhet har inte haft någon större omfattning i denna malm- och kolfattiga jordbruksbygd. Skulle historien fått råda, dvs den långa linjens tradition, skulle signum för häradet vara ett tobaksknippe på tork. I trakterna har vi nämligen lätta sandjordar som är utomordentligt lämpliga för tobaksodlingar och det har varit en basnäring sen 1600-talet. Så sent som 1943 fanns det i Villands härad 1150 odlare som skördade 550 ton tobak på 270 hektar, vilket var oerhört viktigt för folkförsörjningen i ransoneringstiderna under kriget.
Sen kom Tobaksmonopolet och menade att kontrollen av folkhälsoskäl var bristfällig, började importera amerikansk tobak 1947 (som blev cigaretten John Silver) och ajöss med svensk tobaksproduktion som ditintills varit stommen och märgen i svensk piptobaks- och snuskultur.


Man kan likna Tobakmonopolets agerande med Nassers i Egypten. När han kom till makten centraliserades allt till Kairo: - Alexandria, Ismalia, Suez och Port Said tynade, kanske särskilt Alexandria, med stora tobaksodlingar i Nildeltat, som inte hade fördel av Suezkanalen när den väl öppnade igen. Så småningom, och också av religiösa skäl, lades all tobaksodling ner.


För den generation tjuvrökare som minns den starka basiska smaken av den egyptiska cigaretten Simon Arzt (Simon Läkaren, ett fantastiskt varumärke på detta naturläkemedel), lätt ovala cigaretter (givetvis utan filter) i gröna paket med hieroglyfer och den förtroendeingivande läkare i röd fez, porträtterad som hälsan själv, blev detta ett bakslag.



Men tobakens hemort i Sverige, Villands härad, har ändå fått en sentida upprättelse. Hembygdsföreningen startade 2007 en kampanj för att rädda sina tobaksminnen och 2016 kunde två tobakslador (rökhus) efter Monopolvägen (!) räddas, året därpå den stora tobaksanläggningen i Fjälkinge med depå, sortering, vägning, torkhus, fermentering, och utskeppning till järnvägen, allt kulturminnesförklarat som unikt industrihistoriskt arv. Man kan ogärna göra annat än att hålla med.

Folkdräkter från Villands härad, man kan knappast säga annat än att de skulle vara passande för en förfaren smed på lördagsdansen.



Men även om tobakseran i Villands härad var heroisk och månghundraårig, så visar det sig att historien ger sköldmakaren rätt, tång och hammare hör rättvist till häradets signum, men visst hade man önskat sig en liten rökslinga också, den skulle dubbeltydigt kunna försvaras med rökslingan var från ässjan, inte nödvändigtvis från tobaksbruket.

Som vi ska se så måste vi gå hundratals år bakåt i tiden från tobaksbrukets begynnande blomstring. Det får bli en särskild historia.
Till överst på sidan
Volcano.
Gäst





InläggPostat: 2018-07-24 13:42:29    Rubrik: Svara med citat

Stillhet och ödslighet råder på detta forum, dåsar alla kvickhuvuden siestamässigt tungt i hettan? Har musten gått ur? Är det släpsteg och tung lunk som gäller i stället för rask marsch? Har minnet domnat och sinnet ångat? Betyder kroppens semester också själens?
Volcano allena hamrar vidare?

Del 6

Det hände sig på den tiden då gudarna var mäktiga, jättarna glupska, nornorna visa, härskarna oberäkneligt grymma, orätt och hämnd, envig och tvevig, trollen bakom knuten och skogarna oändliga. Människan som ett flarn eller ett rö för sitt öde men stark i sin vilja, männen som reste och var ”mand af järn, i skip af trä” och inte som i samtiden, män som vidjor i fartyg av stål. Kvinnorna hade breda höfter för att föda stora söner. Med rätt amulett och förståndighet kunde man vinna kraft och segervittring, kvinnan list och förslagenhet, allt nödvändigt mot faror och vilda väsen.

000---000

Legenden täljer följande, som skalderna kvad:
Finnkungens unga söner Slagfinn, Egil och Smed åkte skidor och jagade ren, kom till Ulvdalen och byggde stuga. Tidig morgon satt tre kvinnor vid Ulvsjöns strand och spann, de tre bröderna tog kvinnorna med sig hem.

Egil gifte sig med Alrun. Slagfinn med Svanevit och Smed med Alvid. De levde i åren sju lyckliga, men kvinnorna, som var valkyrior, längtade strid. Då nio år gått flög de bort, för att aldrig återvända.

Bröderna kom hem efter jakt, och fann kvinnorna borta. Slagfinn sökte åt söder efter Svanevit, Egil drog österut efter Alrun, Smed kvar i stugo och saknade ljuslockig Alvid. Dag efter dag efter dag och Smed smidde guld till ringar, snörda över ässjan, sjuhundra.

Kung Nidud hörde ryktet om Smed, sökte upp Ulvstugan nattetid med brynjemän, fann stugan tom, bemäktigade sig en ring i guld. Smed hade jagat och kom hem med dräpt björn, tillredde över eld, betraktade sin skatt, såg en ring saknas, trodde Alvid kommit åter. Föll i sömn med stark saknad. Vaken fann han händer fjättrade och fötter bundna. Sporde vem som bundit och Nidud svarte att inget guld inte var Smeds, han ägde inget i Ulvsdal. Nidud gav ringen åt dotter Bödvild och behöll Smeds svärd.
På kungsgård mötte drottning, såg Smed bister och vred, ond aning kom till henne, rådde skära av Smeds senor i knävecken och som krympling sätta honom på Sävarholm. Smidde skatter till Nidud, ende som fick bege sig till Sävarholm.

Nidund söner lydde ej, kom till Sävarholm för att se guldet i Smeds kista. Smed bad dem komma nästa dag, för att se allt guldet, om de kunde tiga om saken. Arla nästa morgon kom sönerna två, och när de böjde nackarna för att skåda guldet högg Smed huvudena båda. Gjorde skålar av deras skallar, halsband av deras tänder åt Bödvild och juveler åt drottningen av ögonen.

Bödvilds ring, som stulits av Nidud, brast och hon tordes inte nämna för fadern. Smög till Smed som lovade laga till vackrare än någonsin tillförne. Smed bjöd Bödvild mjöd mot törst i varm smedja, föll i sömn och Smed lägrade. Bödvild gråtande från Sävarholm och Smed, som förfärdigat fågelhamn, flög till kungsgård. Nidud förstod nu vart söner försvunnit och sporde ” Har du dräpt dem båda?” Smed svarte inte förrän Nidud under ed lovat att inte görra Smeds hustru något ont vem hon än månde vara och även om hon bure sitt barn i kungens egen hall.

Så sade Smed: ”Gånge du bara till smedjan, Nidud, så finnuer du deras lik vid ässjan. Jag förfärdigade dina dryckeskärl av deras hjärnskålar, din hustrus ädelstenar är deras ögon och Bödvilds halssmycke deras tänder. Och nu väntar din enda dotter barn med mig!”

Med skratt svingade sig Smed upp i luften och Nidud fann ingen bågskytt skicklig nog att med pilar fälla den flyende.

000 --- 000

Det krävs ingen övermänsklig fantasi för att tolka valbensbilden. Bödvild, här med tärna, räcker över den brustna ringen och smeden, med förkortade knäsenor och böjda ben bjuder en bägare med mjöd i handen. På golvet vid ässjan ligger ett dekapiterat lik, och i tången hålls dettas skalle. Bror Egil, till höger, matar de fåglar han fångat, av deras vingpennor har han förfärdigat den fågelhamn i vilken smeden rymmer från Sävarholm.

000---000

Sagan, som den här har berättats, följer Snorre Sturlassons den Äldre Eddan, som är den mest urförliga. Sagotemat var spritt i huvudsakligen Norra Europa, och smedens namn, ovan avidentifierat, är i Eddan Völund. Namnformen Volund förekommer också på fornordiska. På Brittiska öarna uttalsmässigt Wayland vilket uppenbarligen är ett ursprungligt germanska lån, saxarna kallade honom Wieland. Han återkommer i guda- och hjältesagor som ”mästersmeden”, ansågs ha smitt Attilas brynja, Karl den stores svärd och Beowulfs rustning.

000 ---000

Överflödigt här är att tillägga att tobakshäradet i Skåne ändå valde korrekta heraldiska element till sitt bjudande och förpliktigande namn.
Till överst på sidan
Visa inlägg nyare än:   
Skapa nytt ämne   Svara på ämnet    Forumindex -> Silver, Guld, Tenn och deras stämplar samt Ädelstenar Alla tider är GMT + 2 timmar (svensk sommartid)
Sida 1 av 1

 
Hoppa till:  
Du kan skapa nya inlägg i det här forumet
Du kan svara på inlägg i det här forumet
Du kan inte ändra dina inlägg i det här forumet
Du kan inte ta bort dina inlägg i det här forumet
Du kan inte rösta i det här forumet


Skapa forum | Supportforum | Användarvillkor | Integritetspolicy | Cookiehantering | Kontakta oss |




Powered by phpBB © 2001, 2005 phpBB Group
Swedish translation by phpBB Sweden and Virtuality © 2003-2005
Sidan tog 0.06 sekunder att ladda.